.

Just nu känner jag att jag bara vill krypa ner under täcket och aldrig komma fram igen. Känns som att det har hänt för mycket på för kort tid, samtidigt som att det känns som att ingenting händer. Känns som att vänner har försvunnit även fast de bara är ett telefonsamtal bort. Känns som att folk kommer tillbaka och ger mig gamla känslor och minnen som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, även fast de ändå är bortblåsta. Jag känner mig vilsen. Och det känns som att jag har all rätt att vara det och jag vet att den känslan kommer att försvinna snart. Jag behöver nog det här, jag har knuffat bort människor lätt, jag har tagit allt med en klackspark och inte riktigt kännt efter hur allt känns. Typ skjutit upp allting.

Och ikväll finns allting i huvudet. Jag ser vad jag har gjort fel och rätt framför mig. Även fast det samtidigt känns tvärtom, som att rätt är fel och att fel är rätt. Det får min hjärna att inte riktigt fungera och då blir det dom sämsta besluten i fokus. Jag önskar att jag hade tagit tag i saker och ting lite snabbare, även fast jag inte visste bättre då. Men det känns för mycket nu.


Jag känner att det börjar bli dags att lösa allting. Jag pallar tjiden ha såna känslor i kroppen. Men jag vet att det gäller att ta en sak i taget för att jag ska kunna komma någonvart. Men det finns ingen fråga om allting kommer att fixa sig, utan när.