.

Jag kom på en sak när jag duschade...

Hur kommer det sig att när man duschar så blir tatueringen
helt annorlunda? Den blir liksom helt klar, färgstark, skarp.
Men sen när jag kliver ur duschen så har den den där matta
färgen som blandas med lite skarpare kommit tillbaka.
Detta gör mig osäker, på ett sätt vill jag ha den skarpare.
På ett sätt vill jag ha den som den är. :( !

Min tattoo är nog en utav mina favoritdelar på mig.
Jag kan knappt vänta på att göra alla andra!!!
Men jag vill inte vara tatuerad överallt och jag vet att gör jag en till
så vill jag bara fortsätta. Därför jag vill göra de jag vill ha med långa
mellanrum. Annars kommer jag bryta det där med att bara ha ngra få..

Igår kom jag underfund med en sak. Det bara slog mig och jag har haft
en sådan otrolig känsla i kroppen sen dess. Jag är precis där jag vill vara.

Jag tänkte tillbaka på hur jag såg framtiden som 14-15 åring. Jag längtade alltid
till gymnasiet, till nya kompisar, till nya fester, till pojkvän, till att bli 18,
till att gå på krogen, till att skaffa lägenhet, till studenten, till ett liv.


Om jag låtsas att jag är 15 år igen skulle jag aldrig ha trott att jag skulle vara
på den platsen som jag är på idag. Det är otroligt mycket som har hänt!
Jag har börjat gymnasiet. Jag har fått världens underbaraste vänner.
Jag är på oslagbara fester hela tiden. Jag har en otrolig pojkvän. Jag är 18,5.
Jag krogar så ofta som möjligt. Jag bor hemma, men jag är även borta mycket
och dras iväg mer och mer, best of two worlds!
Det är inte långt kvar tills jag får lägenheten.
Om bara några månader är jag en student. Jag har mitt liv som jag vill ha det.

Visserligen fattas det mycket också. Men sånt kommer när det är rätt tid för det.
Jag har alltid tänkt, förut var allting planerat med en vän men nu på egen hand,
att jag verkligen hela tiden ska ta mig själv först.

Och titta hur långt jag har kommit?

Vissa saker har ändrats under åren, jag hade planer på att bosätta mig i Stockholm
med en vän sen år tillbaka, men nu har det istället blivit så att jag går vidare på
egna ben och jag ska satsa på Nyköping först. Jobb, lägenhet vänner och pojkvän.
Det känns som att det är mer jag. Jag har äntligen blivit nöjd med mitt liv och
känner att jag har en sådan otrolig balans och trygghet,
 som inte ens har visat sig förut.

Jag klarar av att plugga och parta. Jag klarar av vänner och pojkvän.
Jag klarar av familjen och Nyköpingslivet. Jag klarar av det som jag vill.


Därför känner jag mig så jävla fri.
Så mycket roligt som bara står framför mig och väntar på mig, så mycket
erfarenheter som kommer ge posetiva och negativa effekter - 
men framför allt bidra till mer lärdom.


Life, i want more!

Just nu känner jag att jag bara vill krypa ner under täcket och aldrig komma fram igen. Känns som att det har hänt för mycket på för kort tid, samtidigt som att det känns som att ingenting händer. Känns som att vänner har försvunnit även fast de bara är ett telefonsamtal bort. Känns som att folk kommer tillbaka och ger mig gamla känslor och minnen som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, även fast de ändå är bortblåsta. Jag känner mig vilsen. Och det känns som att jag har all rätt att vara det och jag vet att den känslan kommer att försvinna snart. Jag behöver nog det här, jag har knuffat bort människor lätt, jag har tagit allt med en klackspark och inte riktigt kännt efter hur allt känns. Typ skjutit upp allting.

Och ikväll finns allting i huvudet. Jag ser vad jag har gjort fel och rätt framför mig. Även fast det samtidigt känns tvärtom, som att rätt är fel och att fel är rätt. Det får min hjärna att inte riktigt fungera och då blir det dom sämsta besluten i fokus. Jag önskar att jag hade tagit tag i saker och ting lite snabbare, även fast jag inte visste bättre då. Men det känns för mycket nu.


Jag känner att det börjar bli dags att lösa allting. Jag pallar tjiden ha såna känslor i kroppen. Men jag vet att det gäller att ta en sak i taget för att jag ska kunna komma någonvart. Men det finns ingen fråga om allting kommer att fixa sig, utan när.

Han ♥

Halva mig.

Det här skulle jag kunna skriva en bok om.. Men jag har kämpat
med att korta ner det så ni inte ska få skavsår i ögonen!

Mitt största mål här i livet är att jag alltid, oavsett när, ska kunna
tänka tillbaka på mitt liv utan att ångra mig över nåt. Jag vill kunna
le åt alla misstag och komma ihåg erfarenheten jag fått utav alla snesteg.

Jag vill alltid kunna känna mig nöjd över att allt blev som det blev och
att jag alltid är en människa som jag kan vara stolt över.

 

- Allt kommer vara värt det tillslut -

Precis när man kommer innanför dörren har jag laddat upp med smink
och sånt vid spegeln, det gömmer sig där i hyllan. (ignorera handduken)

'


Sängen som jag sitter i med datorn just nu :) Men snart byts den ut!




Hylla med TV och massa annat "viktigt" :)




Och här är det framifrån :)

• Jag är 18 år och världens största drömmare.
• Jag är turk/svensk vilket ofta får mig att känna mig väldig vilsen.
• Jag är 158 cm framgång.
• Jag är uppväxt i en småstad och anser att det har förstört mitt liv.
• Jag är en vanlig 18åring som försöker hitta balans mellan nytta och nöjen.
• Jag är i stort sett den mest positiva människan som gått på denna jord.
• Jag är en person som älskar att skriva och yttra mig på så sätt.
• Jag är en person som värdesätter respekt så in i helvete.
• Jag är snart en student med världen framför mig.
• Jag är inte färdig med att bli jag än.